Lausanne
2003-02-09
Kära släkt och
vänner,
Jag har nu bott i
Lausanne i nästan precis en vecka, och jag har börjat finna mig tillrätta.
Anledningen till att jag nu skriver det här brevet är flerfalldig: För det
första är det givetvis ett desperat försök att upprätthålla kontakten med släkt
o vänner i Sverige (och andra länder), under denna min tid i exil. För det
andra är det ett försök att dokumentera min tid i Schweiz, framförallt för min
egen skull, men även med förhoppningen att det blir intressant läsning för dig.
För det tredje så ger det mig även en möjlighet att behålla ett grepp om det
Svenska språket, som jag till och med i tankarna har övergett för Engelskan,
mer om det senare.
Ha överseende med
min lätt sarkastiska och negativa ton i brevet, mina problem kommer sig nog
framförallt av att jag, som inte kan ett ord franska, dumdristigt nog valde att
flytta till ett fransktalande land där man inte gärna talar engelska. Allt är
inte så mörkt som det kanske kan synas när man läser det här brevet, de flesta
människorna här är trevliga och hjälpsamma, och jag kommer nog att trivas rätt
bra när jag väl har börjat lära mig lite franska. Under tiden får du ta mitt
brev med en nypa salt, jag tillhör ju trots allt den generation som i Sverige
kallas för den ironiska.
Utresedagen var
oklar in i det sista, dels därför att min chef, Prof. Martin Ordersky, ständigt
var på resande fot, och dels för att de Schweiziska myndigheterna tog sin goda
tid på sig att ge EPFL klartecken att jag kunde få arbetstillstånd här. Men så
i mitten på förrförra veckan fick jag beskedet att allt var klart och jag kunde
komma och börja jobba på måndag 3/2. Med så kort varsel var det inte lätt att
få tag på en flygbiljett från Stockholm till Genève, utan jag blev tvungen att
flyga med KLM via Amsterdam. Det gick heller inte att boka en enkelbiljett utan
jag var tvungen att ta en tur o returbiljett. Ja, det gick förstås att köpa en
enkelbiljett men den kostade 12,000 kr, att jämföra med ToR-biljetten för 2,800
kr. Inte konstigt att flygbolagen har hamnat i en kris, med sådan prissättning.
ToR-biljetten
till trots blev resan enkel, jag hann lämna Sverige innan snöovädret drog in
över landet, men när jag sprang mellan terminalerna på Schiphol hörde jag att
ett plan till Göteborg hade blivit inställt på grund av dåligt väder vid Landvetter[EJ1].
Passkontrollen i
Genève var mycket enklare än förväntat – jag behövde inte visa något
anställningskontrakt, inte stämpla någon arbetstillståndsansökan, och inte
heller var jag tvungen att göra någon hälsokontroll – i motsats till vad mina
guideböcker hade förvarnat mig om.
Tåget till
Lausanne gick, i tid – som alltid, från perrongen under flygplatsen bara fem
minuter efter att jag passerat tullen, och femtio minuter senare stod jag
utanför järnvägsstationen i Lausanne och kunde se mitt hotell tvärs över gatan.
(Den svenska
titeln på denna klassiska Robert A. Heinleinbok ”Främling på egen planet”
passar inte riktigt lika bra, men nästan.)
Redan på tåget
insåg jag att jag hade kommit till Europa – rökavdelningarna var större än de
rökfria avdelningarna, och ventialtionssystemet gjorde allt för att cirkulera
runt röken till alla avdelningar. Detta är nog mitt största problem med
Schweiz: alla röker. Överallt. Det är fullt tillåtet att röka på rummen och i
korridorerna på EPFL, och folk gör det. Som tur är så tror jag inte att nån på
labbet (LAMP) är rökare så där är det relativt rökfritt, liksom på luncherna
med mina kollegor. De flesta restaurangerna har rökfria bord, men de är just
bord. Det vill säga, några få av borden på en restaurang är rökfria men de står
precis intill de icke rökfria borden där det bolmas på friskt så fort de har
ätit klart och om det tar tid att få maten serverad så tar de gärna en cigarett
före maten också.
De är sådana
storrökare här att de inte ens klarar av att se en vanlig biofilm i en
sittning. I fredags kl 23:15 gick jag och såg skräckfilmen ”The Ring”, som
visades V.O. (Version Originale), dvs odubbad och med fransk och tysk textning.
För att få plats med båda texterna verkar det som om de skippar rätt mycket av
dialogen, vilket skulle kunna förklara varför lokalbefolkningen har sådan
aversion mot textade filmer. Filmen var välgjord och jag kan rekommendera den
för dem som tycker om skräckfilmer, men den kan vara rätt kuslig att se vid
midnatt speciellt om man ska sova ensamen efteråt. Filmen hade på ett effektivt
sätt byggt upp en känslan av total rädsla och skräck redan från den första
scenen. Halvägs in i filmen satt jag på helpsänn redo att hoppar en meter vid
minsta ljud. Som tur var så förstördes den känslan effektivt av den
obligatoriska halvtidspausen. Mitt i en scen tändes ljusen och filmen stoppades
så att alla kunde gå ut och köpa läsk och popcorn, eller ta en rök. Efter det
hann känslan i filmen aldrig riktigt återuppbyggas till samma nivå, men jag kan
tänka mig att den kan vara rätt hemsk att se i Sverige utan en andhämtningspaus
i mitten.
Eftersom all min
kommunikation nu sker på engelska, jag läser bara engelska tidningar och
böcker, ser bara engelska TV program och filmer så tenderar jag att börja tänka
på engelska. Det är alltid lite lustigt när jag kommer på mig själv med att
tänka på engelska. Speciellt då jag inte egentligen behöver göra det, som när
jag sitter och tänker för mig själv på tunnelbanan eller i duschen. Dessutom
blir jag bombaderad av framförallt franska men även en del tyska som jag
tenderar att översätta till engelska i stället för svenska. En lätt förvirrande
känsla. Det är tur att jag ska börja en intensivkurs i Franska: tre veckor,
fyra timmar om dagen, fem dar i veckan.
Efter det kanske
jag slipper göra misstag som det med mitt kaffeinköp. Första dagen jag var och
handlade köpte jag mig ett fyrpack kaffe. Äntligen skulle jag kunna få hembrygt
kaffe till frukost. Jag hade tagit med mig min lilla en-kopps bodumbryggare.
Dröm om min förvåning morgonen efter, när jag skulle hälla upp kaffet i
bryggaren och det visade sig vara hela kaffebönor. Jag hade fyra paket med
kaffebönor. I ett desperat försök krossade jag bönorna med undersidan av en
kopp (efter ett ännu desperatare försök att försöka krossa dem med tänderna)
och hällde dem i bryggaren, men det blev världens blaskigaste kaffe. Dan därpå
köpte jag en liten elektrisk kaffekvarn, fortfarande ovan vid den nya valutan
tyckte jag 29 CHF såg billigt ut men nu i efterhand har jag räknat ut att det
ju var 177 kr. Men nästa morgon skulle jag i alla fall få kaffe. Jag fyllde upp
kvarnen (ca 2 dl) med bönor, de tar ju rätt mycke plats så det såg inte så
mycket ut, malde ner det till småkorn och fyllde upp min bodumbryggare. Det
blev världens starkaste kaffe.
Förr eller senare
kommer jag nog att hitta den rätta balansen mellan granulariteten på
kaffekornen, mängden kaffe, dragtid, och mängden vatten. Förhoppningsvis innan
mina fyra paket bönor tar slut.
Apropå vatten,
vattnet i kranarna här är supergott och i princip kalkfritt, en fantastisk
känsla efter tio år i Uppsala. Men Schweizarna envisas med att köpa och släpa
hem litervis med vatten på flaska, vilket har fått mig så orolig att även jag
nu har köpt hem dricksvatten på flaska. Tyvärr smakar det inte alls lika gott
som kranvattnet, men om nu alla köper vatten på flaska så är det säkert något
fel på kranvattnet...
Bankerna här har
enligt min menigen ett oförtjänt gott ryckte, och de svenska bankerna har ett
oförtjänt dåligt ryckte. För att få öppna ett konto var jag tvungen att gå in
på ett bankkontor och ha med mig 1) Pass eller annan av banken godkänd
ID-handling. 2) Ett anställningskontrakt där det framgår hur mycket jag tjänar.
3) Mitt arbetstillstånd eller åtminstone bevis på att jag har registrerat mig
hos myndigheten och ansökt om arbetstillstånd. 4) 200 CHF. Jämför detta med
t.ex Skandiabanken där man kan anmäla sig som kund direkt via Internet.
När jag väl hade
samlat ihop alla dessa papper kunde jag ansöka om en tid för att komma in och
öppna ett konto. Vid detta möte blev jag informerad om mitt ny konto.
Bland annat fick
jag veta att jag skulle få ränta på pengarna på kontot – hela 0.25% (ja
decimalpunkten sitter rätt). Jag kan även öppna ett sparkonto där jag kan få
hela 0.75% ränta. Den vänliga Conseillèren kunde förklara den låga räntan för
mig: Schweiziska franc är en väldigt stabil valuta och regeringen vill inte att
bankerna ska öka på inflationen genom att ge hög ränta. Regeringen ser hellre
att Schweizarna spenderar sina pengar i stället för att ha dem på bank. Jag
borde kanske ha gått någon kurs i nationalekonomi, för jag har alltid trott att
ett ökat spenderande av pengar också ökade inflationen, men se där, det fanns
en anledning till att bankerna hade låg ränta.
Jag fick även
förklart för mig varför jag var tvungen att deponera 200 CHF (* 6.1 = 1400 kr) som låses på kontot till dess att
jag avslutar det. Det var nämligen så att under Andra Världskriget dog många
människor som hade lämnat pengar i Schweiziska banker, vilket ledde till en
skandal för några år sedan när det visade sig att de Schweiziska bankerna satt
och höll på en massa pengar på konton som de inte visste vems det var. För att
undvika detta i framtiden tvingas nu utlänningar låsa 200 CHF på kontot i
förhoppningen att de då avslutar och tömmer kontot om de lämnar landet. Även
denna förklaring har jag lite svårt att se logiken bakom, om jag skulle drabbas
av en ny våg av etnisk rensning så tror jag inte att jag skulle kunna gå till
fångvaktaren i koncentrationslägret och säga: ”Ursäkta mig, jag måste kontakta
min Schweiziska bank och ta ut mina pengar innan ni dödar mig, annars kommer
Schweizarna att bli väldigt arga på mig om femtio år.”
Nåväl, kanske har
de hittat en annan lösning på problemet, de tar nämligen 7 CHF (43 kr) i
månaden för att skicka ut ett kontoutdrag, och med bara en kvarts procents
ränta skulle det inte ta många år innan mitt konto skulle vara tomt. Som tur är
så kan man be att inte få något kontoutdrag, då behöver man bara betala 2 CHF i
månaden. Men man kan bara stänga av kontoutdragsutskicket via Internetbanken
och Internetbanken blir inte aktiverad innan man har blivit en betrodd kund –
dvs fått lön på kontot. Givetvis hade de en förklaring för detta också: banken
måste veta att man kan använda Internet och bankens tjänster via Internet innan
de kan sluta skicka kontoutdrag eftersom de är skyldiga enligt lag att meddela
sina kunder om alla transaktioner på kontot.
Begreppet betrodd
kund förklarades med att Schweizare i allmänhet, och Schweiziska banker i
synnerhet, inte tycker om att ta risker. Det var också anledningen till att de
inte lånar ut pengar, annat än möjligtvis vid husköp men aldrig till hela
beloppet. I samma anda kan man inte koppla ett betalkort till kontot om man
inte är en ”mycket betrodd kund”, det vill säga har fått lön insatt på sitt
konto två månader på raken. (Det faktum att man visade upp ett
anställningskotrakt med sin lön på räckte inte, banken kunde ju inte veta om
man tänkte sätt in lönen på deras konto eller inte.)
Den stackars
bankirskan blev lite chockad när jag berättade att IKEA hade en bank i Sverige
som gav 4,3% ränta från dag ett, utan några avgifter alls.
Jag kan tyvärr
inte skicka iväg det här brevet idag, söndag, eftersom jag fortfarande inte har
fått en fungerande Internetupkoppling här hemma. I torsdags for jag hem lite
tidigare från jobbet för att hinna gå i affärer innan de stängde. Bland annat
tänkte jag hitta en telefonoperatör som kunde erbjuda mig en
Internetuppkoppling. Eftersom jag hyr ett möblerat rum vars telefonlinje står i
OK Logementes namn, kan jag inte få ADSL eller någon liknande fast uppkoppling.
Men jag hittade en Sunrise-butik och de kunde ge mig en CD som gjorde det
möjligt att koppla upp sig mot Internet via ett modem.
Här känner jag
mig tvingad att vika av på ett sidospår om nomenklatur. På Sunrise envisades de
med att kalla ett modem för ett analogt modem för att skilja det från ett ADSL
modem. Jag motsätter mig både den motstridiga termen ”ADSL modem” och
tautologin ”analogt modem”. Namnet modem kommer ju från modulator –
demodulator, det vill säga en översättare från datorns digitala signaler till
telefonlinjens analoga och vise versa. Ett ”ADSL modem” översätter så vitt jag
har förstått inte de digitala signalerna till analoga signaler, i stället
tillåter ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line) direkt digital
kommunikation, således borde det inte kallas modem. Och att kalla något ett
analogt modem blir ju lite tårta på tårta eftersom syftet med ett modem är just
att modulera signalen till en analog signal. Nåväl, analoga modem är väl liksom
CD-skivor och PIN-nummer något vi får lära oss att leva med.
I vilket fall så
fick jag min CD och tågade glatt hem för att koppla upp mig. Tidigare under
veckan hade jag haft så fullt upp att jag inte hade haft tid att ens slå på min
gamla bärbara, dessutom känns en dator som inte är kopplad mot Internet som
ganska obrukbar. Men nu var det dags, nu skulle jag kunna koppla upp mig igen.
Fram med datorn, i med strömsladden – min bärbara har så dåligt batteri att den
inte går att slå på utan strömsladd. Men vad nu? Kontakten passar inte i
vägguttaget! Jag hade innan jag åkte hemmifrån försäkrat mig om att de hade
likadana kontakter som i sverige, och tidigare i veckan hade jag kopplat in
laddaren till min mobiltelefon. Men nu passade inte kontakten. Det visade sig
att svenska jordade kontakter har lite tjockare ”kontaktpinnar” än de
schweiziska. Ingenstans i lägenheten fanns det ett uttag som passade. Snabbt ut
till Coop innan de stängde. Ja, de hade en reseadapter för bara 17 CHF. Hem
igen. Koppla in adaptern i väggen och kontakten i adaptern – men vad nu?
Adaptern hade två plastvingar på sidorna som skulle gå in i sidoskårorna på en
jordad kontakt, men de var för långa så min kontakt gick inte in. Nåväl, inget
problem för en händig kille som mig, fram med en kniv och vips var vingarna
inte mer. Äntligen, ström till datorn.
Då var det bara
att installera Internetuppkopplingen. Tre timmar senare när jag fortfarande
blev nedkopplad precis 17s efter varje uppkopplingsförsök föll jag till föga
och ringde Sunrise supportlinje för 2 CHF per minut. Där blir jag i maklig takt
hällsad välkommen på minst fyra olika språk innan jag får instruktioner om att
trycka 4 för hjälp på engelska, sedan får jag lyssna på pausmusik för ca 24 kr
innan en tekniker kan ta emot mitt samtal. Teknikern vill veta vilken felkod jag
får. Jag säger att jag inte får nån felkod och att modemloggen säger att
servern la på. Han hävdar bestämt att under windows 98 får man alltid en felkod
och de gör sin felsökning utifrån dessa felkoder så felsökningen kommer att gå
mycke fortare om jag kan ge felkoden.
Med tanke på att
det kostar 2 CHF/per minut ger jag mig och låter honom instruera mig i hur jag
ska få felkoden. Jag lägger på, följer teknikerns instruktioner, och mycket
riktigt – jag får ingen felkod och modemloggen säger att servern har lagt på.
Jag ringer upp teknikern igen som hävdar att det inte är något problem med
deras servrar, och efter en lång disskution kommer vi fram till att det kan
vara den lilla period-signalen på min telefonlinje som orsakar problemet. Det
piper nämligen till i min telefon för varje debiterbar period, ett ganska
frenetisk pipande när jag har ringt till ett nummre som kostar 2 CHF per minut.
När modemet ringer upp Sunrise kommer det ett pip alldeles i början av
samtalet, kanske tolkas detta pip som att servern har lagt på.
Sedan spenderar
jag ytterligare en timme med att försöka förklara mitt problem för en operatör
på Swisscom (Schweiz motsvarighet till Telia) som inte talar Engelska, till
slut ger jag upp för att försöka igen nästa dag när de skulle ha engelsktalande
operatörer på plats.
På fredagen
ringer jag OK Logemente och försöker förklara mitt problem för dem. De hävdar
att det är en inställning på min telefon, men de har bara bruksanvisningen på
franska och tyska. Jag hävdar att problemet uppkommer även med modemet så det
borde inte vara ett telfonspecifikt problem – men nej de menar på att det är
telefonen. De erbjuder sig att komma förbi min lägenhet under dagen (de har en
extranyckel) och fixa problemet. Då ber jag dem ta med en telefonkatalog
(eftersom jag inte har någon och jag misstänker att det däri finns en
beskrivning på hur man slår av och på periodindikatorn) och en ny fjärkontroll
till TVn (de upptäckte när jag flyttade in att den som fanns i lägenheten inte
fungerade).
När jag kommer
hem på kvällen har jag inte fått nån telefonkatalog, ingen ny fjärrkontroll,
och telefonen piper fortfarande. Har de varit här? Jo där ligger ett papper med
mina önskemål på bordet och SCART-kontakten mellan TVn och videon är borta.
(Perfekt, nu kan jag inte ens använda videons fjärkontroll till att byta kanal
längre.) Eftersom klockan då är 10 på fredagkvällen är det kört att få tag på
nån på OK Logemente före måndag.
På lördagen åker
jag ut till EPFL för att koma åt Internet den vägen, men tyvärr ger mitt
passerkort mig bara access till huset där mitt kontor ligger men inte till min
korridor. Jag får gå hem med outrättat ärende. Jag passar då på att ta en
promenad i parken längs Genevesjöns strand, det tar en och en halv timme, men
det är en vacker promenad.
Fortsättning
följer i nästa brev...
Ja det blev ett
långt brev, men vad annat ska man göra en södagskväll när man inte kan se på TV
(enbart franska, tyska och italienska filmer), inte kan spela dataspel (min
bärbara var för slö för Civ III, det enda spelet jag har med mig), och inte har
nått Internet eller några bekanta att besöka. I framtiden blir nog inte breven
riktigt lika långa men jag ska försöka fortsätta att skriva med ojämna
mellanrum och beskriva mina strapatser i ostarna och gökurens land.
Här följer lite
ny info för adressboken:
Tillfällig adress
(till 1/3):
Rue du Simplon 10, #35
1006 Lausanne
Schweiz
Tel: +41 - 21- 617 44
42
Arbete:
LAMP - IC - EPFL
INR (Ecublens)
CH-1015 Lausanne
Switzerland
Tel: +41-21-693
7593
Cyberspace:
Web:
http://lampwww.epfl.ch/~stenman/
Epost: Erik.Stenman@epfl.ch
(Men happi@home.se och happi@acm.org fungerar som vanligt).
Kram,
Erik Stenman
[EJ1]Kolla stavning och om Landvetter är
göteborgs flygplats.