Brev från Lausanne

Hejsan!

Det var ett bra tag sedan vi hörde av oss på detta sätt till er alla. Mycket har hänt som ni säkert anar och tiden har inte räckt till för att skriva några brev alls.

Den 26 juli föddes vår son Leo. Om ni missat denna händelse kan ni surfa till hemsidan (http://lamp.epfl.ch/~stenman/brev/) där det finns bilder att njuta av J. Födseln gick bra (= Erik svimmade inte fastän det var nära, han hävdar att det var munskyddet som satt för tajt...), och de första veckorna av Leos liv tillbringades i kokongliknande tillstånd av oss alla, mycket beroende på den extrema värme som rådde utomhus. Till slut gav dock värmen med sig och vi gav oss ut i backarna med barnvagnen. Vi har därmed fått ytterligare flås samt lärt oss en hel del nya vägar i stan som inte har inslag av trappor. Vi ser båda fram emot isiga branter i novembermörkret när Leo börjar väga än mer i vagnen. (Alla mormödrar och farmödrar håller för ögonen vid läsning av föregående mening.)

I samband med födseln av Leo började återigen drabbningar med byråkrati av högsta klass. Denna gång av svensk sort. Leo behövde nämligen ett pass eftersom vi tänkte bege oss till Sverige i oktober. Så i mitten av augusti började vi insamlandet av alla de papper som behövdes för att få denna handling. Kopior och original av uppehållstillstånd, personbevis, födesleattester, pass m.m. Ett kort slag trodde vi att ett moment 22 skulle hindra oss när man till passhandlingarna behövde bifoga ett schweiziskt uppehållstillstånd för barnet och för att få ut detta uppehållstillstånd hos Lausannes kommun behövdes ett pass till barnet. De svenska myndigheterna nöjde sig till slut med ett papper som visade att det registrerats ett barn på vår adress från kommunalt håll. Sedan kom detta med passkortet. Inte lätt att få ett kort framifrån med lite öra utan att visa några händer på en treveckors bebis som inte kan sitta eller hålla upp huvudet... När vi till slut lämnade in korten klagade de på att de var i färg trots att det stod att färg eller svartvitt inte spelade någon roll. Vi fick vårt pass till slut och det var ju huvudsaken.

I september började alla besöken. Det började med mormor Marina och morfar Lasse som bilade ner, tydligen hade de brått att få se Leo för hastigheten hade varit hög på autobahn ryktas det. Under de dagar som dessa två spenderade i Lausanne försökte vi med alla medel att få Leo att le för första gången. Det misslyckades. Några dagar efter att de åkt började han dock att smila för fullt och Anna och Micke (två vänner) som var nästa besök fick uppleva lite mer av det. Det sista besöket i september bestod av Eriks föräldrar. Under alla dessa besök hade vädret varit dåligt (och vi som pratat så om solen och värmen här) men vädret som farmor Elsa och farfar Nisse tog med sig var det värsta hittills. Jag tror inte att det regnat så mycket sedan jag kom till Schweiz i april. Och även om de fick några dagar med uppehåll så hade värmen helt försvunnit.

Under alla besöken hände självklart spännande saker. Med Marina och Lasse for vi upp i bergen med Leo i bilbarnstol och skapade kontakter för framtida skidutflykter, med Anna och Micke testade vi vårt vikingablod när vi åt crêpes utomhus i kyliga vindar och med Nisse och Elsa testade vi på de schweiziska specialiteterna raclette och fondue. För mig och Erik var det också en skön mjukstart inför resan till Sverige. Både när det gällde antalet personer man träffade men även för att inse att ingen vill träffa oss, alla vill träffa Leo.

Resan till Sverige i mitten av oktober gick bra. Leo sov nästan hela vägen och fick sätta fötterna på svensk jord (i bokstavlig mening) den 10 oktober. Den följande tiden i Sverige gick i raketfart och så många människor på så kort tid är det inte ofta man hinner med. Det var tråkigt att tiden blev så kort men ändå roligt att få chansen att träffa er alla. Efter allt åkande hit och dit var det också väldigt skönt att få komma hem och få lite lugnare rutiner. Leo lyckades inte sova så bra när vi hela tiden hade nya ställen att ta oss till och nya människor att träffa. Nu när vi är hemma igen mår han bättre (han lyckades även få några kliande utslag på slutet i Sverige) och han sover som aldrig förr.

Detta brev handlade mycket om Leo, hur är det då med hans föräldrar? Cilla ser fram emot bröstpumpen de ska köpa så att även Erik kan mata Leo. Denna kommer att kunna resultera i 21 november och tjejkväll med vännerna från svenska kyrkan! (Man har inte så höga krav när man är hemmamamma, allt som inte stavas k-r-ä-k-s eller b-a-j-s är positivt.) Framöver ska föräldrarna också ta med lille Leo på babysim och det ser de verkligen fram emot.

Erik har tvingats gå tillbaka till jobbet, här i Schweiz har man bara 2 dagars pappaledighet, och de 25 semesterdagarna börjar sina. Som tur är stänger EPFL över jul så vi kommer att kunna vara i Sverige från den 19/12 till den 4/1. En ADSL förbindelse och en uppgraderad och lagad dator har även gjort det möjligt för Erik att telependla en dag i veckan, på torsdagarna jobbar han hemma och kan hjälpa Cilla lite med Leo i pauserna.

Den ”nya” datorn har även gjort det möjligt för oss att sätta upp en egen webbserver hemma, så snart kan ni hitta alla bilderna på Leo och annat intressant på adressen http://stenman.homeip.net/

Tills vi lyckas skrapa ihop nästa brev får ni ha det så gott!

Stora kramar från Cilla, Erik och Leo