Hej!

Jaha, Oj! En omtumlande helg. Nu är vi tre i familjen Stenman. Jag är på jobbet, ska försöka jobba lite idag, imorgon och på onsdagsförmiddagen eftersom Cilla och Leo är kvar på sjukhuset. Minimitiden här i Schweiz är fyra dagar på sjukhuset. Sedan blir det minst två veckors semester.

Både Leo och Cilla mår fortfarande bra, han har fått upp aptiten nu och höll Cilla vaken större delen av natten, förhoppningsvis börjar han växa till sig snart. Som alla barn har han gått ner lite under de första dygnen efter förlossningen, så nu är han otroligt liten. Jag blir nog tvungen att köpa några nya kläder åt honom för de första veckorna, som det är nu så drunknar han nästan i även de minsta plaggen. http://lampwww.epfl.ch/~stenman/brev/bilder/Leo/LeoDag2%20(5)%20(Small).JPG

(Det var visst en liten miss i adressen i förra brevet, bilderna finns på:

http://lampwww.epfl.ch/~stenman/brev/bilder/

och ingen annanstans, nu några fler.)

Förlossningen gick snabbt och bra. Vi var lite skeptiska till vår barnmorska först, hon verkade så ung, mycket yngre än oss, med fem ringar i vardera öra. Dessutom talde hon inte engelska så hon sa nästan inget alls åt mig, men hon var jättetrevlig, positiv och uppmuntrande. Hon talade hela tiden om för Cilla hur duktig Cilla var, och kom med uppmuntrande tillrop vid varje samandragning.

Tyvärr slutande hennes pass klockan 8 på morgonen (då hade hon varit med om tre förlossningar före vår under natten). Så vid halv åtta ersattes hon av en något äldre barnmorska (kanske till och med äldre än mig) med stort permanentat hår.

Den nya barnmorskan tuggade tuggummi konstant, till och med genom hela födseln. Hon blev nog lite rädd när hon hörde att jag inte talade franska och blev väldigt tystlåten. Detta gjorde att hon gav oss ett lite osäkert intryck, speciellt när maskinen som gav Cilla bedövning slutade fungera och hon skakade lite på den och, som det såg ut, lite slumpmässigt tryckte på några knappar på den. Men efter att hon hade bytt ut maskinen, och satt in värkstimulerare i Cillas dropp, gick allt mycket fort och hon verkade mycket proffsig och erfaren. Jag hängde inte riktigt med när det plötsligt kom in en två tre personer till i rummet och barnmorskan plötsligt drog fram något litet, blått och skrynkligt mellan Cillas ben.

Det tog några minuter innan jag insåg att det var vår lilla son som låg där på Cillas mage. Jag trodde han föddes 8:35, men den officiella tiden var 8:34, på något sätt missade jag en minut där, men jag är rätt säker på att jag inte svimmade ;)

Det var ett tag där tidigare när det var nära, det var när Cilla fick smärtstillande i ryggmärgen. Inte för att det var speciellt hemskt, men på grund av infektionsrisken var jag tvungen att ha mössa och mun-o-nässkydd under hela den tiden. Att stå där vid i det lilla kvava rummet med munnen och näsan övertäckt efter en natt utan sömn höll på att bli lite för mycket för mig, som tur var gick det rätt fort och jag fick ta av mig ansiktsmasken, sitta ner och dricka lire apelsinjuice… Min respekt för sjuksköterskor och läkare har ökat ytterligare en hel del, jag hade ingen aning om att det var så varmt och svårt att andas bakom de där ansiktsmaskerna.

Det finns tyvärr rätt lite att berätta om Leo än så länge, det enda han gör just nu är att omväxlande sova och äta. Ibland nästan samtidigt, han var så trött igår att han oftast somnade vid bröstet och Cilla fick kittla honom lite medan hon matade honom för att hålla honom vaken.

Förhoppningsvis har jag fler och mer intressanta saker att berätta nästa vecka när vi har haft Leo hemma ett tag. Vi har lite svårt att förstå att de verkligen tänker släppa hem oss med honom om bara några dagar. Hur ska vi kunna ta hand om ett litet barn? Är vi verkligen föräldrar nu? Det sjunker sakta in, men det är fortfarande svårt att förstå.

Kram,

Erik